Intet är som längtans tider
Intet är som längtans tider,
väntans år, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär.
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill drömma och försaka
i min lustgård vill jag vaka
medan träden knoppas där.
Erik Axel Karlfeldt, 1898.
Var är Kapten Blod
Jag har ingen särskilt bra kontakt med mina grannar vilket inte så konstigt. Jag bor nämligen ensam i min trappuppgång. Det är ganska trevligt då jag kan spela Hästpojken på högsta volym när lusten pockar på. Men samtidigt är det givetvis lite märkligt. Ensamheten blir extra påtaglig på något sätt. Och inte blir det bättre att dörren till själva huset är olåst på natten. I förbifarten sa min hyresvärd i början “vi har haft problem med folk som har sovit i trappuppgången på nätterna”.
Lite längre ner på gatan, cirka ett stenkast från mig, bor Fagerstas mest kända alkoholist. Lugn nu, jag tror inte att jag bryter mot PUL, han är nog medveten om sina problem. Under november och december såg jag honom en gång i veckan. Men nu har jag inte sett honom på flera månader och jag börjar bli orolig.
Han kallas för Kapten Blod. Var namnet kommer ifrån vet jag inte, och inte heller vet någon annan som jag har frågat. Han har helt enkelt “alltid kallats så” säger folk med ett leende. Där ser man. Han är cirka 1,90 cm och har alltid skinnjacka på sig. Oavsett väder. Till det yttre är han som en lång och smal Jerry Williams.
Jag är lite rädd för honom. Han röker oavbrutet och så fort han ser mig börjar han prata på en totalt obegriplig svenska. Men han gör det alltid “i steget” och han stannar inte upp. När vi möts på gatan drar han igång sin gallimattias, jag nickar med huvudet och går snabbt därifrån. Välkommen till min värld.
Dä ä bar å åk
Det här med ras är kul. Vad skapar en vuxen människa? Är det gener? När jag var på ambassaden i Thailand fick jag vid ett tillfälle träffa två svenska ungdomar i övre tonåren som var på besök från Sverige. De var syskon och adopterade från Thailand. De hade faktiskt aldrig, förutom när de typ föddes då, varit i Thailand.
Vi åt lunch tillsammans på Landmark Hotel som låg precis bredvid svenska ambassaden på Sukhumvit Road. De kan inte ha varit länge i Bangkok eftersom de pratade i mun på varandra och var närmast lyriska i sin entusiasm över allt de hade sett. De skrattade och berättade historier om lustigheter de hade sett och frågade oss samtidigt om varför thailändare betedde sig på vissa speciella sätt.
Båda två pratade med bred norrländsk dialekt och hade ett kroppsspråk som var diametralt motsatt det typiskt thailändska. Det var otroligt häftigt att betrakta dem som totala nykomlingar i den thailändska miljön. Förutom att de såg ut som thailändare till utseendet, så kunde jag inte något hitta thailändskt i dem.
Anden i framsätet
Första gången jag hörde ‘Don’t stop believing’ var i en taxibil efter en hockeyträning i Bangkok. Året var 2008. Jag satt i framsätet och vi var på väg till en nattklubb på Silom Road. Det hörde till ovanligheterna att jag följde med Percy när han hade lirat puck och desto mer ovanligt att jag anslöt efterfesterna.
Percy var ofta ute och festade med sina vänner i hockeylaget men jag kände mig inte riktigt hemma med dem. Det främsta skälet var att jag uppfattade mig själv som ett barn och de som gamla män. Genomsnittsåldern i laget, som var fyllt med finnar, amerikanare och kanadensare, var kanske runt trettiotvå. Hockeykillarna var också som hockeykillar brukar vara. Testosteronhaltiga. Ruffiga.
Jag föredrog att festa med Percy enkom eller gå ut med Jolita, vår gemensamma studiekamrat från universitetet. Hon var absolutist och drack inte alkohol. Men det spelade mindre roll. Det var kul att gå ut med henne eftersom hon betraktades som en skönhet och på de västerländskt orienterade nattklubbarna kom turkiska (jag gissar vilt) killar fram till mig och sa “impressive!”. Det kändes bra. Jag sa aldrig att hon hade en muskelknutte till pojkvän hemma i Holland.
Nåväl. Vi satt i taxibilen och jag hade två Elefantöl i kroppen. Jag var dämpad och höll tyst. Bakom mig lyftes dryckerna och Percy satt mellan två förfriskade hockeyspelare. Då började “Don’t stop believing” på radion. På stört blev de som nyårsraketer. Alla tre i baksätet sjöng och det glänste i deras ansikten. Jag blev avundsjuk då de utstrålade en sådan glädje och jag förstod ingenting.
Kolla gärna upp NWT-artikeln om Percy. Notera fotografen.
Det dog ut
Claire Danes (vi kallar henne typ så) var en populär tjej med många vänner på Lunarstorm. Hon hade status. Jag gick i nionde klass och var en okysst jävel som inte tillhörde de som fick dansa tryckare på skoldanserna på Agneteberg.
Från första början undrade jag varför hon pratade med mig. Hon var på en helt annan nivå än mig. Hon behövde inte mig. Vi delade dock ett gemensamt musikintresse och hon hade bland annat “gett mig” bandet Placebo. Jag försökte imponera på henne med min musiksmak. Men hon bokstavligen “vad är det för skit?” när hon såg mitt mp3-arkiv vid något tillfälle. Ändå umgicks vi.
Vid den här specifika vårdagen hade jag inte bestämt mig om jag var förälskad i henne eller inte. Egentligen var jag ju inte det, förutom musiken hade vi inte någon kemi. Vid ett tillfälle var jag till och med hemma hos henne och vi tittade på musikalen Hair tillsammans, som jag aldrig har hört talas om innan och tyckte att den var dålig, men det sa jag förstås inte. Ville inte alls kyssa henne egentligen.
“Kan jag skicka en bra låt till dig över msn?”. Kent med Utan dina andetag. Jag hade aldrig hört den innan och det tog bara några sekunder innan jag fastslog att det var en fantastisk låt. Genast blev jag kär i henne. Sedan när jag ville hålla hennes hand tyckte hon att jag kunde bli kär i hennes kompis istället. Det dog ut.
På riktigt nästan
Igår började jag skriva på en berättelse. Jag brukar göra det och då. Senaste gången var förra sommaren då jag påbörjade en deckarliknande historia. Jag kom ganska långt, runt tjugo sidor som var relativt genomarbetade. Dessutom var jag hyfsat nöjd med storyn och mina karaktärer. Det kändes bra i kroppen.
Sedan, det kan ha varit i juni, satt jag och berättade under en kopp kaffe min historia för en kamrat på ett kafé. “Den här gången är det på riktigt!” Han satt tyst och lyssnade medan han iakttog min barnsliga entusiasm. När jag var klar struntade han i konstpausen och frågade om jag hade läst Henning Mankells “Innan frosten”. Det hade jag inte. Jag cyklade sedan till biblioteket och blixtläste.
Kattskit och järnspik. Det var väldigt likt min historia. All skrivlust försvann på en sekund. Jag sjönk. Det var inte ett plagiat, men vissa grundelement var lika.
Nu har jag börjat igen efter att ha lekt med en historia under någon månad. Vissa idéer har jag snott från tidigare alster. Den är ganska okej. Jag vet inte än om den håller och om karaktärerna är tillräckligt intressanta. Men vi får se. Jag har åtminstone inte hört än om någon historia som påminner om min. Jävla Mankell.
Sluta klaga, skaffa en hobby
Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan. Jo, nu börjar jag närma mig tre och en halv månad här i Twin Peaks och det är dags att sluta klaga och bli happy.
Influensan härjar. Halva Arbetsförmedlingen tycks ha anmält sig sjuka idag och jag har arbetat för två personer. Det är svårt att inte framhäva sig själv här, men jag måste säga att jag har skött det bra. Men jag satsade högt och chansade att jag skulle hinna fem möten på mindre än tre timmar. Jag hann. Och det gick bra.
Efter att haft en liten down-period under de sista två veckorna, som inte av en slump korrelerade med vinterns återkomst här i Fagersta, så är jag uppe på fem igen. Idag hade jag ett möte med ABF och anmält mig som cirkelledare. Just nu är det nästan helt klart att jag ska överta en nybörjarkurs i engelska. Sedan har vi några andra idéer vi ska testa. Men det känns väldigt bra och jag är exalterad.
Sedan måste jag ta tag i det där. Ja. Jag måste på något sätt komma till andra anhalt med kassörskan på ICA. Jag vet inte hur. Man bjuder inte på örtte här.
På spaning efter den tid som flytt
När författaren Torgny Lindgren var ung angreps han av tuberkulos. Det ledde till en lång tid av ofrivillig isolation. Livet krymptes till ett minimum då minsta ansträngning var en fara. Istället för lek på gården blev vardagen en bottenlös leda. Ur tristessen väcktes kreativiteten. Med fantasins redskap kunde han från sin säng bygga städer vid husgrinden med hjälp av småsten.
På en nivå känns det som om den sista tiden har inneburit en slags mental tarmsköljning. Ett bokslut och summering av vad mitt liv hittills har gett. Ett försök till sammanfattning innan jag börjar mitt nästa kapitel. Men samtidigt, äh, jag undrar om det inte handlar mest om koketterande och en högst konstnärlig “ambition” att försöka låta skiten lukta bättre än vad den faktiskt gör.
Även om jag rent yrkesmässigt går framåt och spetsar mina reella kvalitéer för framtida jobb står jag lite still i min utveckling som människa. Tror jag. Eller så är detta en del av processen. Mina drömmar handlar om förr och jag går igenom mina fem sista år. Sorgligt är känslan av att jag är nostalgisk. Det är ganska tragiskt, att jag tror, helt utan fog egentligen, att min bästa tid finns bakom mig.
Den fjortonde februari 2007
Året 2007 var jag en ganska förfärlig människa. Just i februari månad blev jag tillsammans med en person som jag hade varit förälskad i flera år. Det höll cirka ett och ett halvt år. I min dagbok, den 14:e februari, skrev jag följande “prosa”:
Efter närmare två, tre års skrivande i min dagbok så har jag upplevt kärlek. Vid sjuttons års ålder. Eller nja, nu är jag ju närmare 18, men ändå. Riktig kärlek alltså! Allt spekulerande, allt filosoferande, allt analyserande, till vilken idé? Jag skäms, för henne var det ju säkert ingenting. Men det var så himmelskt underbart.
Som helhet var jag under 2007 en outhärdlig människa och en källa till hat. Idag skulle jag ha anslutit mig till hatarna om jag hade träffat mig själv i en sjuttonårig version. Även om jag samtidigt lyssnade på Månskenssonaten peakade jag på många områden vars hemska konsekvenser blev ett skenande vansinne.
Innebandyn gick bra och jag ledde några poängligor. Istället för att lockas över till andra lag i högre serier identifierade jag mig som en rebell och jävlades med allt och alla. Allt gick ut på att irritera folk. Jag fick öknamn och vuxna män, ibland dubbelt så gamla som mig, försökte skada mig under derbymatcher. Från publikhåll skreks det glåpord. Dessa minnen tillhör än dag mina stora egokickar.
Samtidigt var jag i Arvika Nyheter en regelbunden allmänskribent och recensent (vem hatar inte en recensent, dessutom en ungspoling) vilket gav mig helt sjuk bekräftelse i de mest oväntade sammanhang. När jag var sexton år gammal hade jag börjat skriva för lokaltidningen för att få gå på bio och få gratis cd-skivor.
På utekvällar på stan kunde jag bli utskälld två gånger. Först av någon innebandyperson och sedan av en estetare som skrek under berusning om något felaktigt jag hade skrivit. Gud vad många människor som tyckte illa om mig. De hade givetvis fog. Parallellt var allt enbart ytlig bekräftelse. Allt hat jag fick var enbart kortsiktigt synliggörande som gav ett större ego hos mig. Tyvärr förföljer mig hatet än idag och jag arbetar fortfarande med att bli en bättre människa.
Om vetekornet inte dör, förblir det utan frukt
Ibland låter jag slumpen välja åt mig. I söndags mådde jag ganska risigt efter tre dagars intensivt “äventyr” då jag var på hemmabesök i Karlstad. Dagen innan hade jag träffat en kamrat som berättade att han skulle vara kyrkovärd i Domkyrkan.
På söndagen, öm i hela kroppen, röd i ansiktet och tung ångest efter flera dagars dålig sömn, gick jag dit. Det var kallt ute. I kyrkan var min vän oklanderligt klädd i kostym med bra mått. Han skrattade; gav mig en Bibel, ett program och en kram.
Till en början lekte jag med min mobiltelefon och drog händerna otåligt genom mitt ovårdade hår. Men sedan hände något. Det brast i mig. En modig predikan om det avsnitt i Bibeln där Jesus förutsäger sin egen död och berättar att döden är nödvändig för att få liv och uppmanar sina åhörare att “hata sitt liv” för att de ska kunna ha tillgång till ett bättre liv. En komplex andemaning som mynnar ut i ren skönhet efter att man först förfäras och blir lite rädd av det hårda budskapet.
Och jo. Även om jag tycker väldigt mycket om mitt “nya” jobb och Fagersta är förvånansvärt trevligt (jag hittar inget annat ord) så är det fortfarande ensamt och jag känner mig långt från kärlek och mänsklig värme. Ja, det kommer att bli bättre. Men just nu. Det är lite jobbigt att vara helt on your own. Isolerad. Glömd. Därför ger det kraft att se styrkor i moment av livet som kan uppfattas besvärliga.
Som alla dar
lätt molnhöjd gråblå
silverklar
ljusmolnhimlar
färg och båtar
master
och som ljusdrag
vackerstråtar mellan holmar
denna hamn festljus
Gunnar Björling, 1953.
Höra bäckarna sjunga igen
Allting upplevt i mitt liv, händer samtidigt i mig hela tiden. Mina erfarenheter går på repeat in i evigheten. Summan av alla slag och beröringar är det giftermål jag är idag. Min livsresa finns berättad längst dragen i min panna. En samlad kraft av alla motgångar och framgångar. Jag blir inte klok på människor som är fyrtio år gamla som säger att de “fortfarande känner sig som tjugofem”. Visserligen känner jag mig som den ålder jag är idag, men “jag” som projekt är långt ifrån färdigt.
I vissa sammanhang kan jag dock känna mig “klar” med någonting. Det hände i somras när jag släpade runt på en voluminös tank fylld av leda i korridorerna på Karlstads universitet. Ständigt trött. Egentligen var även våren en enda lång gäspning. Spegelbilden gav ett grått ansikte och marken höll hårt i mig.
Tristess är smärta. Nu bor jag i Fagersta och det är inget Paris. Men jag utvecklas och känner mig levande. Jag känner mina fötter och händer och jag är ett med världen. Jag är långt ifrån lycklig i alla lägen, jag saknar vissa människor väldigt mycket, men jag lever. Luften är frisk. Snön är nästan alltid krispig.
Prinsessan på ärten
Stockholm upprör och förför; det ger upphov till starka känslor och är en träffsäker analysparameter i vart jag befinner mig för tillfället i livet. Vår yttervärld är inget annat än speglar och projiceringar och ett bättre hjälpmedel till analys av det egna jaget är svårt att hitta, speciellt då Stockholm ges några besök per år.
Senaste besöket var i somras då mina ben blev svaga av exaltation. Jag gick runt bland stadsdelarna och tittade med stora ögon på alla människor. Nyfiket kisade jag genom frostglaset på China Bank i jakt efter asiatiska affärsmän eller letade akademiledamöter mellan bokhyllorna på Kungliga Biblioteket. Dessa två exempel är dessutom bara några stenkast från franskdoftande Humlegården.
Nu var Stockholm dåligt plogat. Det var trångt och leenden sken med sin frånvaro. Och visst, det nuvarande vädret är ett deppigt filter över allt levande. Men samtidigt initierades en magkänsla som jag inte haft tidigare. Drömmarna om ett liv i Stockholm finns kvar - men då skall det vara under andra villkor. Om jag idag flyttade till Stockholm skulle jag vara tvungen att trängas i tunnelbanan med alla andra tjocka vinterjackor. Och efter några veckor skulle jag tappa mina fjädrar över ständiga ockerpriser då jag inte är särskilt överdrivet förmögen.
Till slut skulle även jag sluta att le.
