dit det goda land

Kring halva jorden jag letat haren punkt, som jag vackrast fick kalla.Så vackra voro de alla,att...

Mon, 20 May 2013 22:54:35 +0200

Kring halva jorden jag letat har
en punkt, som jag vackrast fick kalla.
Så vackra voro de alla,
att ingen vackrare var.

Tag allt som är mitt och mitt kan bli,
men lämna min yppersta gåva
att kunna njuta och lova,
där en annan går kallt förbi.

Verner von Heidenstam, 1888.

“Jesus, everything ends badly, otherwise, it wouldn’t end.” Tom Cruise i Cocktail...

Sun, 12 May 2013 21:55:00 +0200

“Jesus, everything ends badly, otherwise, it wouldn’t end.”
Tom Cruise i Cocktail (1988).

I djupet sökas, ljuset finnas

Fri, 10 May 2013 23:35:00 +0200

Det är i mörker som livet föds. Men bara genom ljuset. Härom natten fyllde jag år och hade väldigt svårt att sova. Normalt sett brukar jag somna mellan elva och tolv, men nu var klockan strax efter ett. Tankarna malde och intensifierades kring den stress jag har känt av den senaste tiden. Dess motsats är lycka - för det handlar om att njuta av livet. Jag har gått miste åtskilligt av det föregångna året. De senaste två åren har lättjan styrt och riktningen vänts fel håll.

Jag försöker bredda livets proportioner. Sedan ung ålder har jag rest mycket och konsekvent sökt mig till det okända. Både utomlands och i Sverige utforskat olika miljöer grundligt. Ansträngt mig för att lära känna en ny människa. Whatever som bjuder på en ny färg eller krydda ger livet ytterligare en dimension har varit en styrande devis. Kanske slår jag in öppna dörrar, men det här är mitt livsmotto.

Bodil Jönsson beskriver detta väldigt klokt i sin bok som handlar om just tid och åldrande. Hon berättar om biologen som kan urskilja flera hunders sorters gräs medan andra bara ser grönt, grönt. Eller den vane musiklyssnaren som kan sjunka in i helheten eller lyssna på enskilda stämmor eller kanske fundera över likheter med en andra kompositioner. Deras upplevelser är rikare än andras. Och just därför blir deras nästa upplevelser rikare och nästa ännu rikare.

Photo

Thu, 09 May 2013 16:46:58 +0200

Som ved och vind får eld att flamma upp,så får jag liv av den som dödar mig.Han skyddar mig genom...

Thu, 09 May 2013 16:39:00 +0200

Som ved och vind får eld att flamma upp,
så får jag liv av den som dödar mig.
Han skyddar mig genom att såra mig,
och gör mig gott genom att skada mig.

Michelangelo, tidigt 1500-tal.

En första gång i detta unga liv

Thu, 09 May 2013 16:28:00 +0200

Att säga att man tycker om poesi är destruktivt. Nästan ingen tycker om någon som gillar poesi. Och det gör väl inte jag heller. Inte särskilt mycket även om jag ibland kan ramla över något som jag tycker är bra och spara det i någon byrålåda.

För mig finns den stora out of body-upplevelsen när en vacker text musiksätts. Då kan relativt infantlia tonårstexter signerade högstadiepoeter bli magiska. En text blir alltid bättre med en audiovisuell bakgrund. Finns nästan inga undantag.

När jag var sjutton år gammal befann jag mig i en produktiv kreativ fas. Jag sket ut texter på löpande band och sjävcensuren sken med sin frånvaro. Jag skrev dikter, pjäser och gud vet allt. Dessutom hade jag ett ganska ohälsosamt självförtroende vilket innebar att jag tvingade mina stackars vänner att göra performancegrejer på skolavslutningar och skådespela mina korta pjäser på lokala talangjakter.

Nu efteråt kan jag skratta gott åt dessa minnen. Men samtidigt finns ett löjes skimmer när jag gör dessa tidsresor. Jag skäms lite grann. När jag läser igenom mina gamla alster slås jag av hur dåligt det är. Å andra sidan är det oskuldsfullt. Obevekligen är det ett pretentiöst och distanslöst tonårshjärta med ingen eller mycket lite erfarenhet av livet som ligger bakom aliaset på texterna.

Photo

Sun, 05 May 2013 10:00:12 +0200

Efter oss syndafloden

Sun, 05 May 2013 09:51:00 +0200

Tittade på kalendern och noterade att jag har ungefär 40 dagar kvar i Fagersta. Det är cirka fem veckor. Inte för att jag vill härifrån mer än någonting annat, men jag ser fram emot att sätta igång med mitt nya liv i Karlstad och Arvika.

Det är inte en ny fas i livet. Jag tror inte det. Sista halvåret i Karlstad var ganska plågsamt då jag tyckte att jag trampade vatten. Allting var tråkigt och jag gäspade igenom föreläsningar och studentfester. Allting kändes repetitivt. Jag degraderade nya kunskaper och människor med förklaringen att jag “har sett det förut”.

Men så kom Fagersta och mitt första egentliga jobb. Jag har ju jobbat i en herrans massa år, indirekt, kan tyckas, men jag tycker inte att det räknas med extrajobb, praktiktjänster eller frilansade uppdrag. Att få ta del och representera en arbetsplats är en helt annan utmaning och bragd. Det har varit stärkande och lärorikt. Men det betyder inte att vinden periodvis piskat mycket hårt.

Jag har kallat det för mitt boot camp. Vissa har reagerat negativt på det, men faktum är att jag har idel positiva associationer med det uttrycket. Ur Fagersta, ur skogen, kommer en starkare människa med många olikheter med Christopher från förra året vid den här tidpunkten. Men om det är en ny fas i livet? Nja, jag tror inte det. En ny fas i livet är när man kan betrakta sitt förra jag utifrån.

Alltid bättre med det oväntade

Sat, 04 May 2013 15:44:00 +0200

I många år var det bara en lövtunn vägg som skilde mellan mitt rum och mina föräldrars sovrum. De kunde höra om jag tittade på tv eller gjorde annat än att sova. Under högstadiet kunde jag läsa Harry Potter sent på kvällen och då höra min mor upprepande gånger banka i väggen med uppamaningen att jag skulle sova istället. För att undvika utskällning var jag tvungen att vara extremt tyst om jag ville fortsätta att läsa. Dessutom var det här som jag började få sömnsvårigheter som inte försvann förrän bara några år sedan. Böckerna lockade, förståeligt.

Harry Potter är bra men bokserien tillhör inte mina största läsupplevelser. En andlig förhöjd känsla som skakar hela kroppen kan inte beställas även om man kan erbjuda en scenplats. När jag har börjat läsa en ny bok om Harry Potter eller sett om ‘A Clockwork Orange’ på tv blir inte det mötet särskilt oväntat om än fortfarande trevligt. Nästan alla kyssar är något så när som trevliga men den första (och troligtvis den minst planerade och mest oväntade) är alltid den bästa.

På samma tillvägagångssätt som med Harry Potter-boken läste jag ‘Ett ufo gör entré’ och ‘En komikers uppväxt’ av Jonas Gardell. Sent på nätterna till dåligt ljus och en så tyst omgivning att enbart mina andetag var det som hördes.

Det var oväntat starka böcker och jag grät nästan när jag läste dem då jag tyckte att de var så sorgliga. Jag läser inte sådana böcker längre. Jag orkar inte med sorgligt drabbel. Men det var och är oerhört starka läsupplevelser eftersom jag var ett emotionellt tabula rasa när jag tog mig an dem. Förväntade ingenting. Ett hantverk är nästan aldrig större än sin omgivning. Kanske hör i så fall ‘1984’ av George Orwell dit då. Den brukar jag alltid rekommendera. Hittar jag den på en boklåda köper jag den och ger bort den till någon jag tycker om.

Video

Thu, 02 May 2013 17:31:21 +0200

Det som aldrig hände

Thu, 02 May 2013 17:28:00 +0200

Ytterst sällan funderar jag på hur saker och ting skulle ha format sig om jag hade gjort någonting annorlunda tidigare i livet. Visst kan det vara kul att i ett antal korta sekunder leka med tanken i hur livet skulle ha sett ut om man exempelvis hade sökt en annan utbildning. Vem hade jag varit om jag gått militärtjänst?

Ganska ofta tänker jag dock på hur Malawi skulle förändrat mitt liv. Mina två längre sejourer i Bangkok skakade om mig i grundbultarna och hela mitt sätt att se på världen. Förklaringen finns i att jag var där i en förändringsbenägen fas i mitt liv samtidigt som jag blev en del av en totalt främmande kultur. En både mental och kroppslig tarmsköljning som förevigade mitt sätt att se på livet. Samma sak hade nog inte hänt om jag hade tillbringat ett år i, säg, Tyskland eller Spanien.

Malawi, vad? Det ligger i södra Afrika och beskrivs som en av de vackraste pärlorna på den afrikanska kontinenten. Så exakt vad kunde ha förändrat mitt liv? Jo, under 2009 initierade jag ett projekt tillsammans med Ungdomsstyrelsen, Karlstad kommun och en ideell organisation vid namn Drug Fight Malawi belägen i huvudstaden Lilongwe. Projektet gick ut på att hjälpa dem under ett halvår.

Det är den korta versionen. Att bara göra det som jag beskrev ovanför tog massvis med tid och enbart kontakterna med Malawi var särdeles tidskrävande. Vi sökte finansiering från EU men fick nej. Brevet landade på hallmattan och det var en mycket märklig upplevelse. För att få finansiering behövde man nå en viss poäng och vi kom precis under den. Det kändes snopet. Mitt liv förändrades inte.

1) Radioreportaget som gav mig idéen
2) Drug Fight Malawi finns visst

Photo

Mon, 29 Apr 2013 19:19:42 +0200

När ett körsbärsträd dör

Mon, 29 Apr 2013 19:08:00 +0200

Människan är ett dåligt hantverk. Den är till bredden fylld av osympatiska drag som egoism och misstro. Och då ska vi inte ens börja med vad människor i grupp och kollektiv kan åstadkomma. Krig, extrema klasskillnader och skador på klimatet som kommer att påverka mångtalet generationer i framtiden.

Samtidigt som vi har detta illitterata som omfamnar våra eländiga kroppar vill hjärnan tänka - tvärtom. Musiken är kanske det optimala smörjmedlet. Under hela min livstid har jag, kanske framför allt under perioder av ensamhet, utvecklats temporärt till en introvert och ensam konstnär, som skapat otroliga kreationer.

Det är denna ganska vackra enfaldighet som definierar oss människor och som skiljer oss från djuren. Det mänskliga psykets djupaste beståndsel är dyrkan.

Därför är alla relationer beroende av fantasi och längtan. Enklare beskrivet, ju mindre vi träffas, desto mer blir jag det du vill att jag ska vara. Och ja, till slut, det är ofrånkomligt, då allting förr eller senare alltid faller - kärleken kommer att tära oss isär. Kärlek handlar om upplösning och sedan börjar det om och om igen.

I rörelse

Sat, 27 Apr 2013 18:15:27 +0200

Den mätta dagen den är aldrig störst
Det bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen som är mödan värd

Det bästa målet är en nattlång rast
Där elden tänds och brödet bryts i hast

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr

Karin Boye, 1927.

En tiger som brinner

Sat, 27 Apr 2013 12:16:00 +0200

Jag var sexton år och visste ingenting. Under den här tiden, första och andra ring, delade jag oftast skolbänk med en och samma kamrat. På håltimmarna och rasterna, när det hade börjat bli tillräckligt varmt efter den kalla vintern, brukade vi sitta på en stentrappa på skolgården och spana på folk. Solen bidrog med energi och lust. Det skrattades högt och det var härligt att sitta där och snacka skit.

Men så var det alla jävla kärlekspar. Deras lyckliga läten. Då försökte jag att titta bort. Jag minns speciellt när flickvänner hoppade upp på sina pojkvänners cyklar. De satte sig på pakethållaren och såg så jäkla snygga och lyckliga ut när de cyklade iväg till paradiset. Jag vill också ha så. Jag var avundsjuk.

När jag väl fick min första riktiga flickvän något år senare var det just sådana här saker som jag ville göra. Då tvingade jag min flickvän att knacka på dörren när jag hade lektion så att alla kunde se henne. Vi gjorde mat ihop. Jag brände en skiva med alla mina favoritlåtar som ljöd i bakgrunden när vi var tillsammans.

Och så givetvis slängde jag upp henne på pakethållaren på min cykel. Men jag kände mig inte som den manliga skådespelaren i filmen Love Story. Det var obekvämt. Det såg bättre ut än vad det var i verkligheten. Och detta är min livboj när jag ser alla hidösa relationer. Det är obekvämt att skjutsa någon på sin cykel.

Intet är som längtans tider

Wed, 03 Apr 2013 13:03:00 +0200

Intet är som längtans tider,
väntans år, trolovningstider.

Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.

Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär.

Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill drömma och försaka
i min lustgård vill jag vaka
medan träden knoppas där.

Erik Axel Karlfeldt, 1898.

Var är Kapten Blod

Sun, 24 Mar 2013 19:04:00 +0100

Jag har ingen särskilt bra kontakt med mina grannar vilket inte så konstigt. Jag bor nämligen ensam i min trappuppgång. Det är ganska trevligt då jag kan spela Hästpojken på högsta volym när lusten pockar på. Men samtidigt är det givetvis lite märkligt. Ensamheten blir extra påtaglig på något sätt. Och inte blir det bättre att dörren till själva huset är olåst på natten. I förbifarten sa min hyresvärd i början “vi har haft problem med folk som har sovit i trappuppgången på nätterna”.

Lite längre ner på gatan, cirka ett stenkast från mig, bor Fagerstas mest kända alkoholist. Lugn nu, jag tror inte att jag bryter mot PUL, han är nog medveten om sina problem. Under november och december såg jag honom en gång i veckan. Men nu har jag inte sett honom på flera månader och jag börjar bli orolig.

Han kallas för Kapten Blod. Var namnet kommer ifrån vet jag inte, och inte heller vet någon annan som jag har frågat. Han har helt enkelt “alltid kallats så” säger folk med ett leende. Där ser man. Han är cirka 1,90 cm och har alltid skinnjacka på sig. Oavsett väder. Till det yttre är han som en lång och smal Jerry Williams.

Jag är lite rädd för honom. Han röker oavbrutet och så fort han ser mig börjar han prata på en totalt obegriplig svenska. Men han gör det alltid “i steget” och han stannar inte upp. När vi möts på gatan drar han igång sin gallimattias, jag nickar med huvudet och går snabbt därifrån. Välkommen till min värld.

Photo

Sun, 03 Mar 2013 21:30:00 +0100

Dä ä bar å åk

Sat, 02 Mar 2013 18:15:00 +0100

Det här med ras är kul. Vad skapar en vuxen människa? Är det gener? När jag var på ambassaden i Thailand fick jag vid ett tillfälle träffa två svenska ungdomar i övre tonåren som var på besök från Sverige. De var syskon och adopterade från Thailand. De hade faktiskt aldrig, förutom när de typ föddes då, varit i Thailand.

Vi åt lunch tillsammans på Landmark Hotel som låg precis bredvid svenska ambassaden på Sukhumvit Road. De kan inte ha varit länge i Bangkok eftersom de pratade i mun på varandra och var närmast lyriska i sin entusiasm över allt de hade sett. De skrattade och berättade historier om lustigheter de hade sett och frågade oss samtidigt om varför thailändare betedde sig på vissa speciella sätt.

Båda två pratade med bred norrländsk dialekt och hade ett kroppsspråk som var diametralt motsatt det typiskt thailändska. Det var otroligt häftigt att betrakta dem som totala nykomlingar i den thailändska miljön. Förutom att de såg ut som thailändare till utseendet, så kunde jag inte något hitta thailändskt i dem.

Anden i framsätet

Thu, 28 Feb 2013 22:36:00 +0100

Första gången jag hörde ‘Don’t stop believing’ var i en taxibil efter en hockeyträning i Bangkok. Året var 2008. Jag satt i framsätet och vi var på väg till en nattklubb på Silom Road. Det hörde till ovanligheterna att jag följde med Percy när han hade lirat puck och desto mer ovanligt att jag anslöt efterfesterna.

Percy var ofta ute och festade med sina vänner i hockeylaget men jag kände mig inte riktigt hemma med dem. Det främsta skälet var att jag uppfattade mig själv som ett barn och de som gamla män. Genomsnittsåldern i laget, som var fyllt med finnar, amerikanare och kanadensare, var kanske runt trettiotvå. Hockeykillarna var också som hockeykillar brukar vara. Testosteronhaltiga. Ruffiga.

Jag föredrog att festa med Percy enkom eller gå ut med Jolita, vår gemensamma studiekamrat från universitetet. Hon var absolutist och drack inte alkohol. Men det spelade mindre roll. Det var kul att gå ut med henne eftersom hon betraktades som en skönhet och på de västerländskt orienterade nattklubbarna kom turkiska (jag gissar vilt) killar fram till mig och sa “impressive!”. Det kändes bra. Jag sa aldrig att hon hade en muskelknutte till pojkvän hemma i Holland.

Nåväl. Vi satt i taxibilen och jag hade två Elefantöl i kroppen. Jag var dämpad och höll tyst. Bakom mig lyftes dryckerna och Percy satt mellan två förfriskade hockeyspelare. Då började “Don’t stop believing” på radion. På stört blev de som nyårsraketer. Alla tre i baksätet sjöng och det glänste i deras ansikten. Jag blev avundsjuk då de utstrålade en sådan glädje och jag förstod ingenting.

Kolla gärna upp NWT-artikeln om Percy. Notera fotografen.